Vävning

Vävning är ett väldigt gammalt sätt att ta fram textilier på. Många tänker på de klassiska vävda mattorna och trasmattorna, men du kan egentligen väva alla slags tyger. Vanligt är att väva gardiner och självklart de klassiska mattorna. Till skillnad från stickning och broderi så är vävning kanske inget man kan börja med bara sådär direkt, om du nu inte äger en vävstol det vill säga. En vävstol tar stor plats och det är kanske inget man har möjlighet att införskaffa. Då finns det olika vävstugor runt om i Sverige dit du kan komma och väva. Dessa vävstugor ägs av olika vävstuge-, hemslöjds- eller pensionärsföreningar. På detta sätt behöver du inte ha någon egen vävstol hemma som står och tar plats, plus att du får tillgång till olika typer av vävar. Sen är det alltid roligt att kunna diskutera och umgås med likasinnade.

Hantverket

Nu för tiden så sker vävning både industriellt av maskiner och sedan finns självklart den gamla hederlige vävningen för hand kvar. Den gamla manuella vävningen för hand utförs oftast på en vävstol eller i en vävram som ett yrkesmässigt handarbete eller bara som en trevlig hobby. Handvävning är ett begrepp för all slags vävning som är manuell, oavsett om den är yrkesmässig eller inte. I industrin så använder man vävmaskiner för att det ska gå fort att få fram textilier.

För vissa användningsområden läggs varp och väft vinkelrätt på varandra utan att flätas. De olika lagren (som kan vara fler än två) fäster man då mot varandra genom klistring eller sammanmältning i de punkter varp och väft berör varandra. Istället för tyg kallar man denna produkt för nät. Förutom den gamla vanliga tekniken för vävning så finns en mängd olika vävtekniker. Några exempel på de vanligaste vävteknikerna är gåsögon, rosengång, gubbaväv eller bunden rosengång, munkabälte, rips och damast. Trots vävningens hantverksmässiga karaktär så finna det idag vävprogram som beräknar vävsedlar och är mönsterskapande.

Historia

Vävningen är en produktionsmetod för att ta fram textil och har troligen funnits ända sedan vår tidsberäkning började. Kunskapen för denna form av produktion är med andra ord väldigt gammal och fynd på enklare typ av vävning har man hittat på en stenåldersplats i Frankrike, daterad till 15 000 f kr. Ända fram till 1700-talet så ansåg man linet som det viktigaste materialet för vävnader, medan ullen var mer till för vardagsbruk. Bomullen kom sedan på 1800-talet.

1834 startades Sveriges första helt mekaniska vävfabrik, Rydboholms konstväveribolag i södra Sjuhäradsbygden. Under de följande 150 åren fick den industriella vävningen sitt stora genomslag. Idag är det tyvärr allt färre som lär sig att väva, följden har blivit att vävmaterialet har minskat kraftigt. Däremot så kan man se ett ökat intresse för textilier bland konstnärer och designers, vilket har gjort att avancerade vävar har ökat.